starslacker

Jag har en sådan känsla i kroppen. Jag är alldeles lycklig. Jag är så lycklig ända in i själaroten. Sådär att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Egentligen har det inte alls varit någon speciell dag. Jag har varit i skolan och haft det roligt med mina tjejer där. Jag har cyklat och verkligen fått upp flås. Jag har kommit hem och sprungit i ridkläderna och kört ut till stallet. Jag hjälpte Susie med att mocka och lägga upp hö. Jag red ut på Flingan tillsammans med Jeanette och Cat. Jag kände en närhet med naturen. Det var en sådan fantastisk dag med solen framme, lite fruset i marken och denna fantastiska natur som finns. Vattenansamligarna ligger stilla och reflekterar solens ljus. Jag får prata med min bästa vän. Jag pysslar med Flingan. Jag tar en macka och sätter mig utanför stallet i kvällens solnedgång och känner att jag inte vill åka in till staden igen. Jag vill stanna där och aldrig, aldrig åka hem. Men det gör jag. Jag åker hem och lyssnar på P3. Jag kommer hem och möter min allra finaste som står vid spisen och lagar mat. Han serverar kycklingfalukorv i ugn med äpple och bacon. Det är fantastiskt gott. Vi sätter oss i soffan och han ställer fram pepparkakor och julmust, precis det jag längtat efter. Och det vet han. Jag börjar reflektera över dagen och kan inte mer än att känna mig uppfylld av gläde, lycka och längtan efter det riktiga livet. Det som börjar snart. Sen. När vi har tid och råd.

Och jag vill köpa Flingan.